Designprocessen för pekskärmens man-maskingränssnitt kan delas in i följande steg:
1) Skapa den externa modelldesignen för systemfunktionen. Modellen tar främst hänsyn till programvarans datastruktur, övergripande struktur och processbeskrivning. Den mänskliga-datorgränssnittsdesignen är i allmänhet bara ett tillbehör, och endast användarens situation (inklusive ålder, kön, psykologisk situation, endast med en förståelse för kulturell nivå, personlighet, etnisk bakgrund, etc., kan vi utforma en effektivt mänskligt-maskingränssnitt; designa en användarmodell baserat på slutanvändarens hypotes om det framtida systemet (systemhypotes), och slutligen få den att matcha systembilden som erhålls efter att systemet implementerats (Systemets yttre egenskaper ) är konsekventa, kan användaren vara nöjd med systemet och kan använda det effektivt; när användarmodellen upprättas måste informationen som ges av systemhypotesen beaktas fullt ut och systembilden måste korrekt återspegla den grammatiska och semantiska informationen i Kort sagt, bara genom att förstå användaren och förstå uppgiften kan en bra man-maskingränssnitt utformas.
2) Bestäm de uppgifter som människor och datorer ska utföra separat för att slutföra denna systemfunktion. Det finns två sätt för uppgiftsanalys: det ena är att utgå från den faktiska situationen, genom analysen av den ursprungliga manualen eller halv{1}}manuella applikationssystemet, och mappa det till en grupp liknande uppgifter som utförs på människan{{ 2}}maskingränssnitt; den andra är att härleda en uppsättning användaruppgifter som är samordnade med användarmodellen och systemhypotesen genom att studera systemets krav och specifikationer. Tekniker som gradvis förfining och objekt-orienterad analys är också lämpliga för uppgiftsanalys. Gradvis förfining kan tekniken kontinuerligt dela in uppgifter i under-underuppgifter tills kraven för varje uppgift är mycket tydliga, och objekt-orienterad analysteknik kan identifiera alla objektiva objekt relaterade till applikationen och åtgärder som är associerade med objekten .
3) Tänk på de typiska problemen i utformningen av människans-maskingränssnitt. När man utformar ett mänskligt-maskingränssnitt måste generellt fyra aspekter beaktas: systemets svarstid, användarhjälpsmekanism, fel- och varningsinformation och kommandoläge. Överdriven systemsvarstid är det mest klagade problemet bland användare i interaktiva system. Förutom den absoluta längden på svarstiden är användarna också mycket oroade över skillnaden i svarstid för olika kommandon. Om skillnaden är för stor kommer användarna att ha svårt att acceptera; användarens-sökningsmekanism bör vara. Använd ett integrerat system för att undvika att användaren behöver bläddra i en stor mängd irrelevant information när han ber om hjälp från ett överlagrat system; fel- och varningsinformation måste beskrivas i termer som användaren förstår och har korrekta betydelser. Samtidigt bör några förslag på felåterställning lämnas så mycket som möjligt. När felmeddelandet visas, om det kompletteras med auditiva (ringningar) och visuella (särskilda färger) stimuli, blir effekten bättre; kommandoläget är bäst att samexistera med meny- och tangentbordskommandon som användarna kan välja.
Den mänskliga-maskingränssnittsprototypen är konstruerad med hjälp av CASE-verktyg. När mjukvarumodellen för designmodellen har bestämts kan en mjukvaruprototyp konstrueras. För närvarande tillhandahålls endast den mänskliga-maskinens gränssnittsdel. Tills det överensstämmer med användarmodellen och systemets antaganden. Generellt kan de grundläggande komponenterna i olika mänskliga-maskingränssnitt skapas med hjälp av färdiga-moduler eller objekt som tillhandahålls av människans-maskingränssnittsverktygslåda eller människa- utvecklingssystem för maskingränssnitt.

