OLED, eller organisk lysdiod, kallas även organisk elektrolaserskärm. På grund av dess egenskaper som lätthet, tunnhet och energibesparing har denna displayenhet använts flitigt i MP3-spelare sedan 2003. För likströms- och mobiltelefoner som tillhör digitala produkter har endast OLED:er visats i vissa utställningar. De tekniska proverna på skärmen har ännu inte kommit in i praktisk tillämpning. OLED-skärmar har dock många fördelar jämfört med LCD-skärmar.
TFT innebär att varje flytande kristall-pixel på LCD-skärmen drivs av en tunnfilmstransistor som är integrerad bakom den. Sålunda kan skärminformation med hög hastighet, hög ljusstyrka och hög kontrast uppnås. TFT-LCD (Thin Film Transistor Liquid Crystal Display) är en av de flesta flytande kristallskärmar.
Den grundläggande strukturen för OLED är en tunn och transparent tennoxid (ITO) med halvledaregenskaper, som är ansluten till den positiva elektroden av elektricitet, och en annan metallkatod läggs till för att bilda en sandwichstruktur.
Hela strukturskiktet inkluderar: håltransportskikt (HTL), ljusemitterande skikt (EL) och elektrontransportskikt (ETL). När strömmen tillförs en lämplig spänning, kommer de positiva elektrodhålen och de negativa elektrodladdningarna att kombineras i det ljusemitterande lagret för att producera ljus. De tre primärfärgerna rött, grönt och blått produceras enligt deras olika formuleringar som utgör grundfärgerna.
Kännetecknande för OLED är att den avger ljus av sig själv. Till skillnad från TFTLCD, som kräver bakgrundsbelysning, har den hög synlighet och ljusstyrka, följt av lågspänningskrav, hög energibesparingseffektivitet, snabb respons, låg vikt, tunn tjocklek, enkel struktur och låg kostnad.
TFT hänvisar i allmänhet till tunnfilmsskärmar med flytande kristaller, men hänvisar faktiskt till tunnfilmstransistorer (matris)-kan"aktivt" kontrollera varje oberoende pixel på skärmen, som är ursprunget till den så kallade aktiva matrisen TFT. Så hur produceras bilden? Grundprincipen är mycket enkel: bildskärmen är sammansatt av många pixlar som kan avge ljus i vilken färg som helst, och syftet kan uppnås genom att kontrollera varje pixel för att visa motsvarande färg.
I TFT LCD används vanligtvis bakgrundsbelysningsteknik. För att korrekt kontrollera färgen och ljusstyrkan för varje pixel är det nödvändigt att installera en slutarliknande omkopplare efter varje pixel. När"blindar" öppnas kan ljus passera igenom. När luckorna är stängda kan ljus inte passera igenom. Naturligtvis är det tekniskt sett inte så enkelt som det nyss nämnda.
Även om OLED:er med bättre teknik kommer att ersätta LCD-skärmar som TFT i framtiden, har organiska ljusemitterande skärmteknologier fortfarande kortlivade och svåra att stora skärmar. Strukturen hos OLED kan visuellt jämföra varje OLED-enhet med en hamburgare. Det ljusemitterande materialet är grönsaken som ligger emellan, och varje OLED-displayenhet kan producera tre olika färger av ljus under kontroll. Liksom LCD har OLED aktiva och passiva distinktioner. I passivt läge lyser cellen som valts av rad- och kolumnadressen; i det aktiva läget finns en tunnfilmstransistor (TFT) bakom OLED-enheten, och den ljusemitterande enheten lyser av TFT-enheten. I den nuvarande situationen är passiva OLED:er mer energibesparande, men aktiva OLED:er har bättre skärmprestanda.
